Har länge funderat på vad som skiljer mellan att arbeta (som controller) inom privat, (kommunal) och statlig verksamhet. Kanske är det att det allt som oftast kommer ut mer negativa rubriker ur statlig verksamhet än positiva rubriker. Dessa tankar följde just ett en sådan rubrik. Om det är så, kan man anta att beteende och handling inom statlig verksamhet styrs av rädsla för att göra fel. Ingen vill göra fel.

När det gäller ”det ekonomiska” så kan det vara så att ”siffrorna” marginaliseras inom statlig verksamhet. Inte blir så viktiga. Och ekonomin (hushållning med knappa resurser) är kanske inte så viktig inom vårdsektorn!? Det viktiga är omsorgen. Omsorgen måste vara viktig. Men vilken vård är mest resurseffektiv? Kan och vågar man ställa en sådan fråga? Kanske tveksamt. Om tveksamt, så blir det ekonomiska marginaliserat. En verksamhet som överlämnas åt (få) ekonomer. Ledningen sköter om ”ledning”, ekonomer om ekonomin.

Inom ett annat område som jag känner till, standardisering av miljöarbete inom normer som ISO 14 000 etc, så är det så att ett fasthållande till regler och rutiner gör att man inte vill lägga ner ”det där extra” (målet kan bli att behålla certifikatet). Någon sa att man allt som oftast ser över rutinerna när något går fel. Så är det kanske. Men när har man tid att se över (grundläggande) värderingarna? Kanske vore det ett forskningsbart ämne: hur lyckas man arbeta vidare inom en verksamhet som tar hand om människor i tvångsvård, och som, om det nu är så, oftast visar sin negativa sida i pressen.

Hörde på radion att det det finns dominerande aktörer som drar ner på ”omsorgsambitionerna” inom äldreomsorgen. Är det så? Mer organisationsforskning behövs. Jag tror såväl individer, grupper och organisationer skulle tjäna på mer reflektion, kanske med hjälp av forskningsresultat (som tas upp på ett strukturerat sätt inom arbetslag och ledningsgrupper), kanske med hjälp av utvecklad handledning, kanske med coaching, kanske med ledarutveckling. Kanske… Ja, vad skulle du vilja se?

Annonser